En myndighets existens är inget att fira

I förra veckan ordnade Energimarknadsinspektionen (Ei) en tillställning i syfte att fira myndighetens tioårsdag. Personliga inbjudningar skickades till intressenter – politiker som ska besluta om framtida myndighetsanslag, politikernas hantlangare (dvs. regeringskansliets tjänstemän), andra myndigheter (bl.a. Svenska Kraftnät som inspektionen ska utöva tillsyn över), branschföreträdare (som Ei:s hela existens bygger på att reglera), konsulter (som erbjuds få ta del av Ei:s anslag genom att utföra uppdrag åt myndigheten) och kundrepresentanter (gruppen som Ei är tillsatt att skydda). De allra flesta har alltså starka incitament att ha en positiv grundinställning till Ei och att ha goda, eller i vart fall inte dåliga, relationer med myndigheten.

ei10

Det är synnerligen osmakfullt av en myndighet, vars hela existens förutsätter att staten finansierar verksamheten med skattemedel, att offentligt fira ett eget årsjubileum. Det finns en avgörande skillnad mellan en myndighet och ett företag – ett företags existens förutsätter att konsumenter eller andra företag frivilligt väljer att överföra medel till företaget ifråga för att få ta del av de produkter eller tjänster som företaget producerar (för enkelhetens skull bortser vi här från företag som existerar helt eller delvis på grund av att offentliga aktörer köper varor eller tjänster från företaget). Ett företag har således ett egenvärde, annars skulle det inte existera över tiden. En myndighet har tvärtom inget egenvärde, hade den haft ett egenvärde skulle organisationen inte vara en myndighet utan ett företag. Ingen myndighet finansieras med medel som frivilligt överförs från ägaren av medlen till myndighetens bankkonto. En myndighet är i den bästa av världar ett nödvändigt ont. I den sämsta av världar är den istället enbart en politiskt styrd lekstuga. Antalet myndigheter i Sverige har stadigt ökat över tiden och sällan eller aldrig kan nya myndigheter ens med en bred definition av offentlig verksamhet kunna sägas bedriva statlig kärnverksamhet. Det finns desto fler nämnda lekstugor. Det ska dock sägas att Ei inte är det värsta exemplet i Myndighetssverige, tvärtom kan inspektionens uppgifter anses ligga närmare statlig kärnverksamhet än dess ”Myndighetsmoder” – Energimyndigheten. Men att Ei ställer till med ett navelskådande tioårskalas för sig själv är talande för den svenska myndighetskulturen. Hade myndighetens generaldirektör haft insikter kring, och en ödmjuk inställning inför, det faktum att den egna verksamheten existerar är ett misslyckande och inte något som bör firas hade det på sin höjd blivit ett diskret tårtkalas för den egna personalen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s